15 augusti igen..

Tiden går sjukt fort, de har gått två år sen olyckan på kungsträdgården. Tänker på de ibland. Tänker att jag ska vara glad för att jag lever, för tänk om de hade blivit värre. Jag kan inte låta bli och tänka tanken "vad hade hänt om..." Visst jag har inte haft de lätt efter åt men jag ska inte klaga igentligen eftersom jag kom undan så lindrit och kan njuta av livet fullt ut. Jag vill åter igen tacka alla som hjälpte mig den kvällen, vet att ni kanske aldrig kommer få veta hur tacksam jag är för er hjälp men ni räddade mitt liv. De låter som jag höll på drunka eller något men om jag hade fallit igen eller fått en spark mot huvudet kunde de vara slut. Tack!

Vet inte vad jag ska säga, gråta eller skratta. Jag är så glad och tacksam för livet men ändå så ledsen för vad som hände. Känner mig tom men ändå full av liv, det är en konstig men helt underbar känsla på något sjukt sätt. Men det mest sjuka är att man måste vara nära på att missta något för att förstå hur mycket de betyder.